heroinkick

Jag har varit seg idag, men har skrivit klart arbetet i so:n. Nu är det bra engelska och svenska kvar sen är jag klar för terminen. Ska bli SÅ skönt att sluta nu, really.

För övrigt så är livet jävligt orättvist.
Det känns som att man borde fösöka leva lite mer, riktigt leva.
Jag har en kompis som har förlorat det, livet togs ifrån honom.
Hur kan det vara rätt?
Han är 28 år och kommer aldrig leva livet mer. Han är ett kolli med hjärnskador.
Och han har inte långt kvar.
För några månader sen började han på en ny skola och skulle utbilda sig vidare.
Han är en av världens roligaste människor och så himla snäll.
Är det rättvist att han inte kommer uppleva något mer, att han inte förstår ett ord man säger?
Jag skulle så gärna vilja åka dit, men jag vågar inte.
Jag är rädd för att se honom.